du, jag, dom, alla andra.
Du vet inte. Inte det minsta om vad jag går genom varje dag.
Du vet inte vad jag känner, inte de minsta om hur de känns att ta mina andetag.
Du vill veta, hur jag mår och vad jag gör, veta hur jag tänker och vad jag hör.
Inget av det berör dig. Det har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.
Jag är ensam men det ser ingen annan, när jag kostant är omgiven av de andra.
Jag skrattar, jag ler, jag lever. Inombords ekar det av något annat.
Dansar omkring på allt för höga klackar, berusad på något sliskigt sött, jag slickar på redan våta läppar.
Jag ser ingenting och allting. Jag är ingenting och allting.
Jag hör allt men inte dig. Du skriker och jag hör bara mig.
Du vet att jag inte ville ha det så här. Du vet vart vägarna korssas men du är aldrig där.
Jag går hem, ibland ensam, ibland ensam med någon annan.
Jag somnar, jag vaknar, jag gör allting om och om igen.
Jag är minst lika ensam hur många gånger jag än gör det igen.
Jag har lovade att sluta men jag har gjort det igen...