People wanting diamonds and pearls in life

Atlas said he's dropping the world tonight
Think we deserve a couple of days
People wanting diamonds and pearls in life I guess he couldn't handle the weight
Who do you run to when the world beneath is gone?
Cause there's plenty good homes for the wicked here and money does grow on trees
And the people looking up for the answers here When the truth is lying at your feet
All that's here is you and me..



 
| | Kommentera |

04 oktober 2016, 01:32

Hur vet jag om jag är redo för ett något nytt? Är det verkligen så att jag måste kunna älska mig själv innan någon annan kan älska mig eller innan jag kan älska någon annan? är det kanske både och. Hur kan jag vara säker på att jag älskar mig när jag vissa dagar inte ens tror på mig själv. Ibland kan jag känna mig super stark. Är det okej att inte alltid vara percis som man förväntas att vara. Är det okej att göra andra besvikna för att man inte vill som dom? Är det okej att gå sönder i tusen bitar? Jag måste lära mig att samla ihop mig själv, för om jag låter någon annan göra de kommer jag att vara fast vid dom för att känna mig hel, och om dom en vacker dag försvinner.. kommer då en del av mig att följa med? eller kommar jag bara att falla sönder i tusen bitar igen.
 
Nej jag måste gå sönder för att börja om igen, plocka varje bit en för en och bygga upp mig själv så jag inte kommer behöva någon annan för att vara hel igen. Att stå på egna ben, att vara sin egen axel att gråta över. Jag klarar detta själv bara jag vågar men jag känner mig svag, allt för svag för att våga ta ett steg mot det främmande, tankarna finns, hoppet om något mer finns men jag kan inte hitta styrkan att ta mig loss... jag kanske inte vill, i alla fall riktigt än, jag kanske vill uppleva mer smärta innan jag vet att det inte kommer vara lika smärtfullt att släppa taget som att hålla fast.
 
Hur ska man då gå vidare på en väg ensam när allt man visste var att man skulle göra det tillsammans, allt var planerat, dagdrömmar blev till mål och vägen var lång men relativt rak. Tanken om att gå den ensam kanske var vacker förut men nu är de bara ett mörkt och kallt minne av vad som en gång var. Nu tar en person all den plats som man gav, dem har blivit oersättlig. Det är ju bara mitt fel för jag lät dem komma nära, in i mitt liv och i min framtid. Något jag inte kan ta tillbaka, något jag aldrig kan glömma.
 
"Det är inte första gången" tanken ger mig hopp, att det är ju sant att de inte är första gången, men gick jag ändå för långt denna gång, men jag kan ju vara lycklig på ett annat sätt för att jag har varit det förut. Jag kan vara lycklig med mig själv... jag är bara för svag nu. Men en dag kommer jag vara stark.
 
 
| | Kommentera |
Upp